Om 100 kr råmaterial går in i den svenska ekonomin, hur många kronor återstår efter en användningscykel?

Materialflöden och -återvinning har diskuterats intensivt i Sverige i decennier. Hittills har debatten främst förts i termer av ton, kubikmeter, och miljöpåverkan. Ett fokus på volymer har fått Sverige att tro att vi är mer framgångsrika i att hantera material än vi i själva verket är, men vi missar den stora kvalitetsminskning som inte syns i volymstatistiken.

Den här rapporten tar ett värdeperspektiv på materialanvändning och undersöker vilka värdeläckage som finns i dagens materialsystem, vad de beror på och hur delar av värdet kan återtas. I rapporten diskuteras även hur en attraktiv målbild kan se ut och vilka industriella möjligheter som uppstår på vägen.

Varje år slutanvänder Sverige stål, plast, aluminium, papper och cement till ett värde av 55 miljarder kronor. Detta motsvarar 1,2% av Sveriges BNP eller 12 000 kronor per svenskt hushåll. Av detta materialvärde återstår endast 13 mdr kr (24%) som nytt materialvärde efter en användningscykel, vilket motsvarar en värdeförlust på 42 mdr kr varje år. Värdeförlusterna uppstår i huvudsak på grund av att stora delar av materialet inte materialåtervinns, utan istället bränns, deponeras eller inte samlas in alls. Värdeförluster sker även för det material som materialåtervinns då det nedgraderas, kontamineras eller på annat sätt får en lägre kvalitet jämfört med primärproducerat material.

Ett värdebeständigt svenskt materialsystem

Vi visar på hur 11 miljarder kronor av materialvärdet skulle kunna återtas, genom förändringar längs hela värdekedjan i stål, plast och aluminium. Detta skulle dessutom leda till 30% lägre CO2-utsläpp från dessa material. Åtgärder skulle innefatta allt från förändringar i utformning av produkter och materialval, teknikutveckling och skalfördelar i återvinningssystemen till minskad osäkerhet och ökad efterfrågan, som i sin tur kan stimulera de investeringar och den innovation som krävs. Styrmedel kommer att krävas bland annat för att åtgärda externaliteter i produktdesign och primärproduktion, för att koordinera det marknaden inte själv kan samordna, för att bidra till innovation, och för att få till stånd internationella initiativ som enskilda länder inte kan åtgärda.

Att på allvar påbörja en resa mot ett värdebeständigt och på riktigt cirkulärt materialsystem är en lika relevant vision idag, som visionen om ett CO2-fritt energisystem var för 10–15 år sedan. Det är också en agenda där Sverige har goda förutsättningar att bli ledande, samtidigt som behovet av lösningar på detta område snabbt stiger globalt. Resan mot att återta materialvärden relaterar till områden där svenska bolag har stora styrkor: en kunnig råvaruindustri, en stark position inom materialvetenskap, ledande tillverkare inom viktiga produktgrupper, välfungerande innovationssystem, styrkor inom digitalisering, ledande hållbarhetsarbete, och en internationellt orienterad ekonomi. Det finns därför starka skäl att samlas kring initiativ för att ta en ledande roll i resan mot en mer värdebeständig hantering av material.